Den lilla döden

Innan min själ flyr
bejakar vi vår lekamen
Innan jag inte finns
förnekar vi våran ångest

Dö en liten död med mig så många gånger vi förmår, innan undergången
Låt inga tårar fukta dina kinder, för jag vill se dig lycklig

Den lilla döden
Den lilla döden
Den lilla döden
Det stora äventyret

Innan jag begravs
Innan den sista kyrkklockan ringer
bejaka din glädje
förneka din saknad

Sjung inga vackra visor för min öron kan inte längre höra
Lägg inga blommor på min grav för jag kommer aldrig känna deras doft

---

Avant mon âme fuit
nous affirmons notre corps
Avant je n'étais pas là
nous nions notre anxiété

Mourir d'une mort peu pour moi tant de fois nous pouvons, avant l'heure
Laissez pas de larmes mouiller vos joues, parce que je veux vous voir heureux

La petite mort
La petite mort
La petite mort
La grande aventure

Avant j'ai enterré
embrasser votre plaisir
Avant la cloche sonne
nier votre manque

Chantez pas de belles chansons pour mes oreilles ne peuvent plus entendre
Ne pas déposer des fleurs sur ma tombe, parce que je ne saurai jamais leur parfum

Nystulet

Världen ter sig orimligt mörkertyngd just nu. Himlen är grå och bajset är grönt. Har en konstant smak av kaviar och ägg i munnen samt att jag inte får behålla något jag dricker eller äter. Fick en energirush igår som jag utnyttjade till fullo, men allt som går upp ska komma ner... Vilket i korta ordalag betyder att jag idkade skytteltrafik mellan soffan och toan hela natten.

   Det här skulle inte vara så jobbigt att hantera om jag bara kunde be någon vakta barnen en dag så jag får chans att återhämta mig, men jag glömmer för det mesta bort att jag står allena med mina barn bland massa tomma löften om stöd. Ber aldrig om hjälp, men när jag gör det så måste jag göra det på mina bara knän för att få den... I alla fall när det gäller barnen. Idag blir det väl blåbärssoppa och Djungelboken igen, för som det ser ut just nu så kan jag inte vara lekpappa. Om vi går ut kommer jag vara pappan-som-bajsade-ner-sig-vid-gungställningen.

Hur som helst; låste in mig på muggen när Freja fått en dos välling och Leia fått höra fortsättningen på Star Wars-sagan. Följande är resultatet. Vet inte i vilket av klippen, men jag var på väg att kräkas i ett av dem... Dead Flowers, tror jag.

Shelter from the Storm

---

I Shall be Released

---

Dead Flowers

Livsläge

Efter att ha varit nykter fantastiskt länge och förstått att man inte måste supa för att ha kul (något som många påstår att de vet, men som de faktiskt egentligen inte har en aning om förrän de vänligt men bestämt nekar alla former av rusmedel under en längre period och gör det på platser som mer eller mindre inte skulle finnas utan rusmedel). Har lärt mig mycket om mig själv under denna period, men nu är det tillräckligt. Vet med mig att jag klarar av att gå ner på en spelning och själv stussa framför scenen som en besatt, även utan alkohol. Har fått lära mig att man kan få mänsklig kontakt i alla dess former, utan att ha det sociala smörjmedlet.

Helgen var fantastisk... Saknar ord för att beskriva hur jävla kul jag hade det.

Vill säga saker...

...men jag saknar ord och låter andra föra sin talan istället.

http://www.disinfo.com/2012/10/a-neuroscientist-describes-his-near-death-visit-to-another-realm/

Tibetanska tankegångar

Stefan Sundström - Alla Ska i Jorden

Hvila

Tänk om man kunde få känna sig utvilad. Vissa morgnar har jag vaknat, om än icke utvilad, så pigg. Efter ett antal timmar har jag vaknat till och känt hur fejkad halten av energi i min livskraftsdepå ändå var. Fast då har jag ändå haft en stunds respit. Har inte haft en ordentlig sovmorgon sedan augusti och det börjar kännas i kroppen, men framförallt i skallen. Drömmarna har börjat återvända och de om något speglar vad som händer i knopp och kropp. Inatt drömde jag att jag var på fylleäventyr med en rödhårig tös. Vi körde bilar genom granskogssverige och sjöng på allt från visor till punk, stormade dansbanor och ylade mot månen. En bra dröm, som avbröts av att min dödsförkylde ett år gamla dotter Freja utbrister i värsta ångestskriket. "Nennennennenneeeeehh! Pabbabbabbaahh pappaaaaah!".

   Upp ur sängen och stå på knä, med en lugn hand vilandes över hennes huvud, knappt medveten om vad som egentligen händer. En fot kvar i drömvärlden och ett knä i parketten bredvid hennes säng. Ganska säker på att jag kröp ner och la mig bredvid henne, i ett försök att trösta. Nu när jag sitter och reflekterar kändes det hela väldigt surrealistiskt.

Är det någon som har en minut över får ni gärna avvara den, för jag har ingen tid alls.

Noll till hundra och tillbaka till minus

Det här har varit en sån där dag. Jag har pendlat som en dåre. Skrattar maniskt för att två minuter senare sitta med huvudet mellan knäna och försöka hinna med mina andetag. Fast det här är inte bara idag. Hela tiden är när det är, förutom att denna dag har spenderats mer på botten jämfört med hur andra dagar brukar kunna te sig. Eufemismen som kan styrka detta är när jag skulle lägga mig i sängen och lyssna på vinyler, bara för att för en liten stund få färdas nån annastans på soniska vågor. Viljan att göra det infann sig aldrig. Skivan (Bruce Springsteen - Nebraska) blev aldrig smekt av nålen och hoppet jag är tvungen att göra för att ta mig upp i mitt loft kändes inte som ett enkelt, smidigt hopp som det brukar. Hoppet kändes som att försöka ta ett språng över en massiv stenmur. Därför kröp jag ihop på fosterställning på golvet och bara tänkte. "Vad är själen? Vad är kroppen? Vem är jag och varför?". Fullkomligt meningslösa frågor som jag vred och vände på tills de förlorat all form och var kantstötta nästintill totalt sönderfall.

   Den senaste månaden har varit ett konstant försök att hålla mig sysselsatt. Träffa folk, dricka kaffe, dansa, gå till Igor-gallerian och ta sats från ena änden av rummet och springa halvvägs till nästa vägg för att glida i en äkta Fred Astaire-pose. Meningslöst trevliga saker, helt enkelt. Idag infann sig inte viljan att göra. Eller... Att säga att viljan inte finns där stämmer inte heller helt, men jag gav efter för självömkan. "Det är inte synd om mig, bara jag kan göra något åt det här" var mantrat, men tro fan heller att det hjälpte. Tack gode jävla morgonstjärnan för Kalle. När jag låg där inne, som den ensammaste och trasigaste jävla människan i världen kom han in och lyfte mig, både fysiskt och psykiskt.

   Förmågan att finna saker saknas mig idag. När jag började skriva det här visste jag (tror jag) vad jag ville skriva. Ville liksom börja på punkt A och jobba mig fram till hundra procent-strecket, men det känns så avlägset. Konstaterade igår i telefon med någon jag tycker om att alla de där jävla klyschorna stämmer: målet är inte lika viktigt som resan... och just med den klyschan börjar en trumvirvel dundra i mitt huvud, samtidigt som jag lyckas hallucinera fram en konversation precis bakom örsnibben på mig.

Håller jag på att bli galen? Jag har absolut ingen lust att bli galen just nu, för trots att det känns som att hjärtat slitits ur mitt bröst och att min själ blivit berövad på allt rosa mysfluff, så vet jag att framtiden bär med sig så fruktansvärt spännande ögonblick. Stunder då jag får lära mig saker, små ögonblick då jag kan känna samhörighet med andra människor på ett sätt som händer alldeles för sällan, kunskap, glädje, tårar och min älskade ångest. Min absolut mest kära kamrat ångesten kommer hälsa på igen och jag kommer ta emot honom med öppna armar, för han känner mig och jag känner honom... Vi kan inte vara fiender, men jag kan inte heller låta honom driva mig till galenskapens rand. Den rakbladsvassa kanten i gränslandet mellan klarhet och vansinne är ett farligt promenadstråk och jag har ingen lust att trilla ner på fel sida just nu.

   Jag vill vara här.